Vad vill dom, egentligen?

Sydsvenskan rätar upp sitt revolutionsromantiska perspektiv på rapporteringen från "festivalen" lite och visar bilder från husen som ockuperades. Det är ingen vacker syn, det är frapperande hur mycket skada man kan åsamka med hjälp av lite icke-våld.

Detta visar en gång för alla att allting som "Jonas" sa i chatten och allting som har skrivits på motkraft och dom andra extremistbloggarna bara är snömos, romantiska omskrivningar och svepskäl för att rättfärdiga våld, kravaller och pöbelupplopp.

Vill dom verkligen bo i sönderslagna lägenheter utan faciliteter som exempelvis kylskåp? Jag i min inskränkta lilla värld har kanske missat att hela dörrar, vitvaror som fungerar och hygien i allmänhet endast är nyliberala manifestationer av globaliserad kapitalism som omedelbart måste avskaffas, slås sönder och förintas. Om det är så så är jag nog nyliberal, global kapitalist; iallafall när det gäller inredning och design.

Att göra som Röda Malmö tycks vilja - dela ut 7-rummarna på Clemenstorget - blir bara ytterligare en übernaiv tokvänsterdröm. Inte för att det någonsin har varit något annat...

Jag har lite halvhjärtat försökt få några av Che Guevara-maffians företrädare (exvis Röda Malmö) att peka på ett existerande samhälle, stad eller system som dom anser fungerar. Ingen har nappat på det, så jag tänkte ge en egen exposé, i all enkelhet och korthet.

Efter ryska revolutionen 1917 genomfördes i storstäderna i USSR något som kom att kallas för "förtätning". Det gick ut på att dom som hade stora lägenheter fick hysa en eller flera familjer till i några av rummen. Det här blev oerhört populärt bland dom som blev inhysta, men av förklarliga skäl mindre populärt bland dom som fick stå för kostnaderna (dvs dom som bodde där innan). Undantag kunde ges om man var en högt uppsatt partimedlem eller hade vänner på dom rätta ställena (i partiet). Det är ju trots allt så att arbetet med att säkra upp revolutionen riskerades att störas allvarligt om det låg snarkande stäpp-bönder i finaste schäslongen och deras snoriga ungar sprang omkring och snattade borsjtj (om det nu var vad ungar snattade på den tiden).
Allt fler visade helt plötsligt vilja och lust till partiarbete, så förtätningen fick fokuseras till dom som helt saknade partiarbetsförmåga eller goda vänner inom byråkratin. Så redan förtätade lägenheter förtätades igen. Och igen.
Till sist flyttade såklart de ursprungliga ägarna därifrån, varpå lägenheterna förföll. Lite senare kom Adolfs pöbel (en tidig form av Schwein-epedemi?) för att ockupera och vandalisera. När dom väl var expedierade byggde Stalin ett gigantiskt miljonprojekt av alltihop.
Då fick alla vara lika olyckliga i likadana lägenheter med lika dålig standard och lika små möjligheter att förbättra sin situation som någon annan. Förutom partiarbetarna. Dom fick sommarstuga i Ukraina.
Sen revs muren och nu har alla ryssar ockuperat lyxhotellen nere i alperna i väntan på att deras nya bostäder där hemma blir färdiga. Med den skillnaden att dom betalar för sig, till skillnad från vissa andra.
Våra egna betongsossar byggde miljonprogrammet med ungefär samma slagord som ockupanterna i Lund. Bostad åt alla, det är en rättighet etc. Av någon lustig anledning är det inte dessa bostäder som ockupanterna i första hand vill ha.

Med risk för att bli tjatig; bostadsproblemet går att lösa, det är bevisat i Hong Kong och på Manhattan, som nämts här.